Svårt o förklara....
O fånga känslan från sjukhuset e galet svårt. D e svårt för att man (jag) blir arg direkt. Jag blir arg för att jag tycker att d borde finnas ett fokus på föräldrarna oxå även om det är barnen som är huvudpersonerna. Nu blir ja arg igen så ska komma till poängen. Har hittat en som skrivit om hur det är utan o va arg som gör att man förstår på ett annat vis. O d e nog mest för mig jag delar länken o inte så mycket för att jag inte tror ni förstår. http://erikaengblom.blogg.se/2013/january/livet-pa-en-neonatalavdelning.htmlNu hade vi ju turen i att d aldrig var livshotande men samma fängelse känsla ändå o samma ljud. Tur för oss oxå att vi kännt varandra så pass länge o pratat om så mycket jobbiga saker innan så d aldrig va konstigt mitt i sjukhusskiten att säga som man faktiskt kände utan o känna att d va nått konstigt med d. Väntar fortfarande på att jag inte ska vilja skrika tofflorna av den som chefar över 45an innan jag hör av mig om min upplevelse o om det är det dom eftersträvar. Hade d bara varit jag i min hormonstinna värld som upplevt d så så visst då skulle d fått vara. Men då jag pratat med 4 andra par som under dom 3 sista åren varit där vid olika tillfällen men ändå har samma negativa upplevelse. Då är det nått som är fel.O nu har jag surrat bort mig själv o tappat fokus så länge leve sömnbristen! Tack för ikväll!
Kommentarer
Trackback
